Nu när det är lite lugnare tänkte jag berätta om förlossningsdagen lördagen den 15/4. Vi är så glada att Ellen, Tindras uppfödare lyckades komma ner och supporta oss. Tindra gick exemplariskt efter böckerna om kattfödslar. Hon måste ha läst flera stycken ;)
Natten till den lördagen hade magen sjunkit och hon hade lite förvärkar under dagen. Klockan 14:07 gick slemproppen och då kom hon så snällt och sa till. Klockan 16.04 började förvärkarna bli lite mer kraftiga och då kom hon upp i mattes knä. Då fixade vi det sista i sovrummet inför kattungefödseln och Tindra fick lov att hålla sig med Ellen och mig där inne. Eftermiddagen och kvällen var så fridfulla nästan sömniga, Tindra rörde sig lite lagom men det fanns ingen oro i henne utan hon gick upp i uppgiften fast hon ju inte kan ha haft en aning om vad den skulle innebära eftersom det var första gången för henne.
Bolådan var inte så intressant förrän Gustaf gick in och la sig där, då kurade hon ihop sig med honom. Han tyckte nog att det var nått konstigt som var på gång att hända för han hade svårt att vara där nån längre stund. Lite senare kom Shaggy in och han märker inte så mycket av konstiga vibbar i luften. Kolla bara in i första albumet så förstår ni vad jag menar ;)
Tänk att de har en sån utvecklad instinkt fast de är så domesticerade.
Nåväl Tindra började med krystvärkar 20.30, då låg hon och hade Shaggy som stöd för huvudet och mattes hand som stöd för baktassarna. Varje krystomgång bestod av tre eller fyra krystningar och inför den sista värken ändrade hon ställning, men det var inget hysteriskt eller oroligt med det utan det var bara något som skulle vara så. Ena omgången låg hon på sidan, nästa omgång på rygg och nästa på andra sidan, sen satt hon och krystade och sen stod hon och krystade. Dessa sätt växlade hon mellan efter något behov som bara hon kände.
Så var det då dags för den första bebben att titta ut. Vi såg en lite blåsa komma och gå, efter ett tag tog hon hål på den, så jobbade hon igen fortfarande i ett eget krystmönster som jag beskrev ovan. Sen kom det en blåsa till, den tog hon också hål på och sen kom en svans, sen kändes det som en evighet innan en tass kom ut sen var det stopp. Både Ellen och jag tittade på varandra och tänkte samma sak som ingen av oss ville säga: Den här bebben kommer inte klara sig. Men Tindra hon jobbade på med samma krystmönster och efter ett tags jobbande och ihärdigt påhejande av oss tvåbenta så satte hon sig och krystade ut det andra benet med och sen kom resten med en floff. Lilla gumman hon var så duktig på detta, hon började genast att tvätta bebben och äta upp moderkakan. Ellen hjälpte till att få bort hinnorna i ansiktet och hjälpte Tindra med navelsträngen. Vi försökte att få bebben att ta luft ordentligt och fick slunga den ett par gånger. När första flickan kom ut var klockan 21.34 och hon vägde 105 gram. Tindra fick tillbaka sin bebbe och vi han inte mer än börja städa så var det dags igen. Nästa flicka kom ut 21.42 och nu floffade bebbarna ut som på löpande band. Denna flicka vägde 89 gram. Klockan 21.55 kom så den sista flickan ut och hon vägde 99 gram. Tindra var så duktig och så koncentrerad på sin uppgift, hon åt upp alla moderkakor och vi städade bolådan och försökte få bebbarna att hitta en tutte. Vi var speciellt oroliga för den första eftersom den hade legat lite trångt. Men tillslut hittade alla bebbarna Tindras tuttar och fick i sig av den livgivande modersmjölken. Det var nästan som man kan se hur bebbarna blev starkare och piggare för varje droppe de fick i sig.
Vi turades om att vaka över Tindra och bebbarna under natten, på förmiddagen började vi märka att Tindra var trött och hade ont. Hon försökte så mycket för att ligga still när bebbarna tuttade men när mjölken rann till så gjorde det så ont att hon var tvungen att resa på sig. En av bebbarna var lite slö så vi stödmatade den lite. Vi kände på Tindras mage och hennes tuttar var hårda och varma. Sen ringde jag till veterinären och fick besked om att vi skulle massera och att det bästa var att bebbarna åt ur mjölken. Hur lätt är det när man har ont? Men det blev bara värre så vi fick mata alla bebbarna och försöka lägga dem till Tindra när de inte var så hungriga och skulle slåss om tuttarna. Ett till telefonsamtal till veterinären med ungefär samma svar men att vi skulle stödmata bebbarna. Men Tindra blev tröttare och tröttare och bebbarna med så vi bestämde oss för att åka in med dem allihop. Vi visste ju inte heller om det var så att hon hade någon kvar som hade blivit skadad efter fallet i trappan - om det var därför hon mådde dåligt.
Väl inne hos veterinären fick vi vänta jättelänge, vi fick mata bebbar där och så helt plötsligt börja Tindra må jättedåligt och hyperventilera och ögonen blev alldeles matta och konstiga och hon bara låg i en hög. Så småningom kom det en sköterska och Tindra fick hjälp. Hon fich träffa veterinären och blev röntgad. Det visade sig att det inte var något kvar – skönt – men det syntes också att hon inte kunnat kissa eller bajsa. Så hon fick hjälp med det och vi fick ett recept på antibiotika som bebbarna också skulle tåla och massageinstruktioner - ”Blir det inte bättre på två dagar så måste hon få medicin som stoppar mjölken” och bebbarna skulle stödmatas. Vi kände ansvaret på oss! Tack och lov att Ellen skulle stanna en dag till! Det gick framåt två steg och ett bakåt tills efter ett par dagar som vi kände att nu hade det vänt. Nu sköter hon det hela alldeles själv och allt flyter på som det ska. Och imorgon ska vi sluta med antibiotikan – sååå skönt för Tindra vill inte ha den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar