2007-09-12

Gustafs äventyr

Härom förkvällen passade Gustaf på att smita ut utan att vi märkte något. När det var dags för katternas kvällsmål så kom inte han vilket iofs inte är ovanligt men jag började att leta efter honom då jag kom på att jag faktiskt inte sett honom på ett tag.
Jag sökte igenom huset två gånger - ingen Gustaf.
Konrad och jag sökte igenom huset igen - ingen Gustaf.
Min mamma, Konrad och jag sökte igenom huset ytterligare en gång till - ingen Gustaf.
Ut och leta i trädgården - kolsvart och en massa prassel - ingen Gustaf.
In och leta i huset en gång till - ingen Gustaf.

Nu har ju paniken kommit på allvar...
...när såg vi honom senast?
...är han ute i mörkret?
...ligger han påkörd nånstans?
...folk som kör som galningar?
...massa elaka vildkatter som ska uppvakta Bubblan som ju löper?
...hittar han hem?
...tänk om nån tagit honom?
...tänk om han är skadad och ligger nånstans där vi inte hittar honom?

In och hämta ficklampor, söka igenom trädgården igen i pyjamasen, kolla diken, ropa hans namn, sjunga: "Gutterutten och ha det bra..." (grannarna tror inte att vi är riktigt kloka i alla fall) - ingen Gustaf.

In och kolla igenom huset ytterligare en gång, han kan ju ha hittat ett jättebraigt gömställe - tänka som en katt, kolla alla garderober, hyllor, under alla filtar och klädhögar, osv - ingen Gustaf.

Min mamma och Konrad tar bilen och börjar köra runt och leta. Jag går åter igen ut i pyjamasen med ficklampa och sjunger för glatta livet, ut på åkern, in bland buskar och skrämmer upp varenda liten mus och fågel som lagt sig att sova - ingen Gustaf.

Hem igen - nu är det dags att ringa runt polisen, djursjukhuset - konstaterar att han kan har varit ute i fem/sex timmar nu. Tar en sista koll utanför, min mamma och Konrad kommer tillbaka och de ropar att de hittat honom - puh - på vägen på väg hem - tårarna kommer - han är tillbaka och han lever. Kollar igenom honom för att se om han är oskadd. När jag släpper ner honom så det första han gör är att gå ut på den inhägnade uteplatsen. Så typiskt - varit ute på äventyr och oroat alla tvåbenta till bristningsgränsen - sen komma in och bara gå ut igen totalt oberörd.

Vilken tur att det slutade lyckligt!

1 kommentar:

S*Shaneequas sa...

Oh jösses - vilken pärs!!!! Förstår ångesten!!! Vilken rackare, först vara ute och skrämma slag på matte och familjen och sen komma in som om ingenting hänt ... Är så glad för att allt gick bra!

kram!!!